Såg den här filmen häromkvällen:

Hade jag höga förväntningar? Jo, pretty much. Tillfredställdes dem? Nej. DE KROSSADES. Filmen var sinnesjukt bra och jag bryr mig inte ett uns om att den fått kritik i form av att den är typiskt svensk eller att Göteborg romantiseras, eller att en av mina favoritkaraktärer beskrivs som falnande ju längre in i filmen man kommer eller att syftet med "Känn ingen sorg" påstås vara luddigt. Jag bryr mig inte heller om att sönderanalysera den som jag annars har en tendens att göra - jag ska låta den vara så gott jag kan. För just i det ögonblicket, i  min hemstads enda biograf, var den precis vad jag behövde och ville ha. Den var fint regisserad och vyer som kläder som miljöer som karaktärer var både vackra och åtråvärda.

 (Jag tycker att det får räcka så & rekommenderar alla som vill se den att se den. På riktigt alltså. SE DEN.)