Jag blev så ledsen när jag läste det här inlägget på Kristians blogg. Eller snarare förtvivlad. Det var som en påminnelse om att livet ofta är så helvetes orättvist. 

En fråga som alltid kommer cirkulera i mitt huvud: Varför är det alltid fina och goda människor som råkar ut för så mycket ont här i livet? Det finns inte någon som helst logik i det. 

Nu får man bara försöka andas normalt igen och hoppas att han har kommit till en plats som är precis så bra som han förtjänar. En plats där han funnit ro. Och så skänker jag en tanke till hans nära och kära, för det är fan inte lätt att mista någon i cancer. 

Hur tragisk och sorlig detta än är så ger det mig på något sätt perspektiv. Och det tror jag är viktigt att ha. Perspektiv.